Ny adress!

Det här med  en nystart av Thousand days gick ju sådär, men sedan ett tag kan ni läsa om mina äventyr på en annan plattform. Nämligen här!

Vem tror på evig kärlek.

Häromdagen upplyste min pappa sina Facebookvänner om att det var precis trettio år sedan han och mamma hade sin första dejt. 30 år. De har alltså varit tillsammans i mer än hälften av sina liv, mellan 59  och 57 procent för att vara exakt. Helt galet länge.

De träffades i mars 1984, förlovade sig i början på sommaren och gifte sig i augusti året därpå. Hade jag varit kompis till mina föräldrar på den tiden hade jag tyckt att de var galna. Helgalna. Men uppenbarligen var de inte galna, bara väldigt kära. En sak som i för sig skulle kunna jämställas.

Jag har mina föräldrar som förebilder i så mycket, och framför allt i mitt förhållande. Sedan jag själv blev vuxen har jag insett att det krävs mer än bara kärlek för att klara av att leva med varandra så länge. Stark kärlek tar dig en bra bit på väg, men jag har svårt att tro att det alltid varit så enkelt. Det har alldeles säkert, som i alla förhållanden, varit riktigt jobbigt ibland. Men genom olyckor och sjukdomar har de stått vid varandras sida och två hus, tre barn och några kaniner senare står de fortfarande här.

De har tillsammans lyckats uppfostra mig och mina bröder till vettiga människor, något som säkerligen inte varit helt lätt. Dessutom har de aldrig slutat visa varandra hur mycket de tycker om varandra. Att ha vuxit upp i ett hem så fullt av kärlek, pussar och kramar, har nog påverkat mig mer än vad det går att förklara. Om det är något som får mig att tro på evig kärlek så är det dem.

Tio dagar.

Om tio dagar ses vi igen. Efter 54 dagar på olika kontinenter landar jag på SFO och vi får se varandra i ögonen på riktigt igen. Får röra vid varandra. Slipper prata över ett knaggligt ip-telefoniprogram. Det känns nästan lite overkligt.
Förutom att det ska bli helt fantastiskt att träffas igen ser jag löjligt mycket fram emot att vara tillbaka i själva staden. Klimatet, backarna, havet, kvarteren, människorna, stämningen. Käraste San Francisco, nu kommer jag igen.

Om ni glömt bort hur det såg ut sist jag var där (det har gått nästan ett år, galet!) så kommer en liten påminnelse här:

Hej vänner!

Den här bloggen startade som ett gemensamt projekt av Marcus och mig när han för ett år sedan flyttade 400 mil och ett världshav bort. Då visste vi inte hur det skulle gå, men jag tror att vi båda hade en stark magkänsla om att allt skulle lösa sig. Hittills har den magkänslan inte svikit oss. Dock har den här bloggen har fallit lite i glömska bland plugg, nya vänner, gamla vänner, familj, resor och helgaktiviteter. Så som det lätt blir.
Efter månader av frånvaro har det börjat klia i fingrarna igen. Jag har ändå bloggat sedan jag gick i åttonde klass och utan en blogg känns det lite som att något fattas. Inte till en början, men ju längre tiden går ju starkare blir känslan. Så jag har bestämt mig för att komma tillbaka hit.
Jag hoppas att detta kan bli en avlastningsplats för mitt skrivande, med lite mindre vardagsuppdateringar än förut men desto mer längre texter och reflektioner. Texter om allt möjligt, allt som är lite för stort för att få plats på 140 tecken kommer förhoppningsvis att hamna här.
Självklart kommer ni även hitta uppdateringar om vad som händer i mitt liv blandat med bilder, tips och töntiga kärleksinlägg. Det går inte att komma ifrån.

Jag hoppas att jag kan få min kära pojkvän att gästskriva ibland, för jag tror att både jag och ni skulle sakna hans texter annars.

Vad jag vill säga med detta är väl egentligen: hej, nu är jag här igen, hoppas att ni också kommer tillbaka.

BERLIN

Sisådär en månad i efterskott tänkte jag visa lite bilder från Berlinresan. Jag tog inte så många, var nog lite för upptagen men att bara få vara. Resan var ett så himla bra avbrott från visserligen intressanta, men något uttröttande studier.

Vi tog nattbussen från Köpenhamn och klev av halv sju på morgonen i ett mörkt och iskallt Berlin. Vi var peppade såklart, men både trötta, kalla och lite förvirrade. Efter att ha lämnat våra saker på hostelet åkte vi till Prenzlauer Berg för att äta frukost.

Vi hamnade på en restaurang som heter Anna Blume och frukosten var både god och fin att se på.

Efter frukosten blev vi lite mer mänsklig och bestämde oss för att promenera runt i området.

På kvällen åt vi en fantastisk middag på Bar Raval i Kreuzberg, men då hade jag inte med mig kameran. Mobilbilderna gör varken maten eller stället rättvisa tyvärr.

På lördagen vaknade vi upp på hostelet och hann bli erbjudna både öl och gräs av tjeckerna vi bodde med innan klockan slagit elva (tackade nej). Istället gick vi för att käka frukost på hotellet som låg intill. Så himla nice ställe.

Sen tog vi en liten promenad i Friedrichshain och funderade lite över vad som menades med denna skylt.

När vi kände oss klara bestämde vi oss för att gå tillbaka till Michelberger Hotel för att försöka plugga lite.

Under tiden förvandlades kaféet sakta till coctailbar (sa ju att det var nice!).

När det började bli kväll gav vi oss iväg mot Kreuzberg och en mexikansk restaurang som inte var så bra. Eller, det var gott men personalen var så stressad och otrevlig och inte så härlig.

Så vi påbörjade vår barrunda istället. Här hade vi precis träffat några svenskar och blivit bjudna på ett open mic-gig.

Sen har jag inte så många fler bilder värda att visa. När vi var klara för kvällen landade vi på rummet, åt godis och fnissade åt våra märkliga rumskamrater. På söndagen åt vi brunch och gick på marknad i Neukölln innan det var dags att ta bussen hem. Himla fin resa.

Skriva, läsa, prata, tenta - repetera

Vi sa att vi skulle bli bättre men blev om möjligt ännu sämre. Förlåt.

Jag är faktiskt sugen på att blogga och har jättemycket att berätta för er. Bilder från Berlin, texter om studentlivet, tankar och funderingar.
Men jag orkar inte, hinner inte. Det är jättekul och intressant att plugga men just nu längtar jag bara till sommaren då jag förhoppningsvis får andas ut mer än två dagar i sträck.
Jag är ovan med att få ihop skola, kör, träning, vänner här, vänner där, pojkvän, familj, krönikeskrivande (!!), festligheter och ändå ha tid till att bara vara. Tid till att vara kreativ: fota, pyssla, måla, inreda. Tid till att skriva här.
Det var längesedan jag hade så här mycket att göra. Det är absolut ingen orimlig arbetsbörda, jag är bara inte van. Jag måste få lite mer tid till att anpassa mig, men så fort jag hinner lovar jag att titta in här.

Hoppas ni har en fin höst.

Spanish Bombs

Photo: thesatoralist.com

Flying back to San Francisco from Stockholm for my second semester at college I finished reading one of the greatest novels I’ve ever read. I had picked it up at the legendary bookstore Shakespeare and Company in Paris a few weeks earlier, and from the very first page I was hooked:

No man is an island,

Entire of itself.

Each is a piece of the continent,

A part of the main.

If a clod be washed away by the sea,

Europe is the less.

As well as if a promontory were.

As well as if a manner of thine own

Or of thine friend’s were.

Each man’s death diminishes me,

For I am involved in mankind.

Therefore, send not to know

For whom the bell tolls,

It tolls for thee.

This is the poem by John Donne that preludes Ernest Hemingway’s classic novel “For Whom The Bell Tool” published in 1940, and what follows is an absolutely gorgeous depiction of the horrors of war and the immortality of true love.

A few years ago I never read fiction, simply because I found reality way to interesting and complicated to bother myself with anything that wasn't real or at least sprung out of some sort of truth. Since then I have changed my mind and discovered the enormous value and beauty in a piece of well-written fiction, but I believe that it was a combination of the old and new me that made me appreciate “For Whom...” as much as I did.

The story of the American dynamiter Robert Jordan finding love in the mountains of Segovia while working with a group of republican guerrilla soldiers is obviously fictional, while the story of the Spanish civil-war is absolutely real. That combination touched me deeply.

Not only does the element of reality add emotion to the fate of the loving couple, but also gives life to a war that I had earlier only experienced through dates, numbers and names in history books. 

Couldn’t one say that that is the measurement of truly great art? Art that inspires thought and emotion with the receiver, in a place where it had not existed before?

Reading this fantastic novel I was reminded of another piece of art inspired by the same conflict, that had made me understand the gruesomeness of war many years earlier. 

It was Picasso’s painting “Guernica”, and I remember the high-school me being petrified by the deformed bodies, the haunted faces, and the hopelessness embedded within the varying shades of grey in the painting. 

More than any abstract photo of a mushroom cloud or the desolate landscape of a destroyed Hiroshima, “Guernica” made me understand what really happened within those burning fireball infernos dropped upon cities, villages, and human beings.

At around the same time that I experienced “Guernica” for the first time, I asked my parents to buy The Clash’s album “London Calling” for me during a trip they made to London. 

My dad being a fan was exited and gladly brought it home for me and I remember sitting in my room as the nineteen tracks played through and felt almost instantly that life was going to feel a bit different from now on.

Song number six on that iconic album is called “Spanish Bombs” and contains everything a proper Clash song should: Upbeat rhythm, simple melody, and Joe Strummer singing with almost satirical tone how pina-colada sipping tourist now populate the hills and beaches where brave men and women died for a cause more important than their own lives during the war. Strummer singing of “trenches full of poets” and “weeks in my disco casino” made me question how I lived my life. Which cause was I prepared to die for?

A few weeks ago the The One Club’s Young Ones Competition of 2014 was launched and the brief asked the competitors to advertise the importance of art, and to me the question of why art matters is answered in this very blogpost. 

There are four artists mentioned in this text that all made me look upon a significant event in history from four entirely different points of view. After experiencing the art of Hemingway, Dunne, Picasso, and Strummer, my understanding of the Spanish civil-war expands beyond numbers and facts, but actually touches me as if it were my brothers or sisters that died in those trenches.

In my opinion that’s why art matters, because regardless of it being a piece of literature, music, or a painting, the stories that are told could not have been told any other way, and the inspiration I found in them would never have been discovered elsewhere.

"Guernica" - http://en.wikipedia.org/wiki/Guernica_(painting)

"Spanish Bombs" - http://www.youtube.com/watch?v=u-qcy0-7ngw